I korthet: Att leva feministiskt borde inte handla om personliga egenskaper, vem man är, utan om vad man jobbar på, vad man gör. Jag blir ibland kritiserad för att jag inte lever tillräckligt feministiskt, men vad betyder det ens att göra det?
Glädjedödaren
Vad innebär det att leva feministiskt? Sara Ahmed skrev en bok med den titeln, och där skrev hon om att vara en ”glädjedödare”. Att leva feministiskt är att vara den som säger ifrån, den som inte skrattar med, den som är lesbisk trots att det inte accepteras. Sara Ahmed ville leva feministiskt och förstörde ofta stämningen vid middagsbordet. Besvärlig, otrevlig, glädjedödare, häxig, osamarbetsvillig- det finns så många epitet som kvinnor reclaimat som feministiska. Att leva feministiskt- det är att vägra gå med på patriarkatets villkor! Sara Ahmed fick betala ganska dyrt för att leva feministiskt; hon bröt med sin pappa, sa nej till kärnfamilj och sa upp sig som professor.
”Sara Ahmed säger att det inte går att ha en knapp för att sätta på och stänga av den feministiska ideologin, att den måste genomsyra hela livet, så väl hemma som på jobbet.”
https://www.svt.se/kultur/bok/sara-ahmed-att-leva-feministiskt
Bilden av feministen- den självständiga kvinnan, chefen i en mansdominerad bransch, hon som ogillar auktoriteter och vägrar kompromissa- stämmer inte in på mig alls trots att jag levt som feminist i flera år. För mig blir det enklare att vara feminist ju bättre jag blir på att samarbeta, lyssna på andra kompromissa och vara tacksam över saker. Det som är ”feminina egenskaper”, helt enkelt.
Ofeministiska egenskaper
Det är tröttsamt att höra att mitt sätt att vara inte är feministiskt. Jag vill inte behöva jobba som en man, ta varje konflikt och hata auktoriteter. Jag köper skor och ger patriarkatet pengar, slösar bort tid på att klä upp mig varje dag, har inget körkort själv utan blir skjutsad och är, i Roxane Gays ord, en ”bad feminist”. Och sen visar det sig att alla går runt och känner sig som dåliga feminister, för det som patriarkatet delat upp som manliga och kvinnliga egenskaper är egentligen bara mänskligt.
Fåfänga, är inte feministiskt. Men det är mänskligt. Att vara både glädjedödare och glädjespridare är mänskligt. Att vara både besvärlig och extremt samarbetsvillig är precis lika mänskligt. ”Feministen” blir en högljudd kvinna som vågar ta plats, men själv är jag lågmäld och har inte alls lust att synas och höras för mycket. Varför skulle den ena personliga egenskapen vara mer feministisk än den andra?
Feminism är vad du gör, inte vem du är
Jag har blivit alldeles för kritiserad för att jag inte ”lever som jag lär”, när poängen med mitt liv inte ens är att vara självständig, obrydd, eller vad nu bilden av en äkta feminist är. Problemlösning och att bygga system; det är vad man måste fokusera på istället för vem som målar naglarna och inte. Annars blir gränsen för vem som kan leva feministiskt och inte väldigt, väldigt smal.
Att fokusera på feministiska problem gör automatiskt att man lever feministiskt. Hela poängen är att förändra samhället för att skapa frihet, inte att idolisera personliga egenskaper och förmågor. Feminin feminism är inte empowering i sig, som vissa tycker. Men det borde vara ointressant om man är en arg Lilla My eller en Fleur Delacour från Harry Potter.
Regina Zaitzova 